forcery.blogg.se -

Kråkan (Corvus Cornix) är en fantastisk fågel med dåligt rykte. Jag skriver om kråkan idag för när jag en dag gick från bussen till jobbet såg jag en kråka som hade något gott i näbben. Det gjorde ett hål i snön och stoppade ner det goda och började täcka hålet. När det märkte att jag stod och tittade på det blev den ganska mänsklig i sitt beteende. Det började sträcka sina vingar och flytta sig bort från gömstället. Det tittade på mig med korta blickar och låtsades smaka på något i snön. Jag tror att den ville se till att jag inte insåg att den gömde mat. Jag blev fascinerad av kråkan och när jag kom hem den dagen började jag läsa om denna art.

Det finns två olika arter av kråkor, vi har grå kråka och svart kråka. Jag skriver om den grå. Den mäter 48-52 centimeter och har en vingbredd på 84-100 centimeter och väger i genomsnitt 500 gram. Hanen är något större än honan, men annars ser de två könen likadana ut. Huvudet, hakan, övre delen av bröstet, vingfjädrarna, en del av vingskyddet och svansfjädrarna är svarta hos den vuxna fågeln. Annars är fjäderdräkten askgrå. Den har en svart näbb och ben och ögonen är mörkbruna.

Precis som med andra kråkor kläcker den bara en gång om året, det händer på hösten. Den gungar framåt när den går och flyger vanligtvis ganska rak. I svensk folklore ansågs det vara en mycket intelligent fågel. Det sägs att kråkan själv spjälar upp sitt ben om den bryter det. Kråkan kan, liksom korpen, vara en förklädd mänsklig själ, men framför allt har kråkan en varningsroll. Precis som korpen berättar kråkan om dödsfall och andra olyckor.

Kenneths Reflektioner